Gud är god?
Under den gångna helgen var det Jesus-festival i Stockholm. Cirka 25.000 personer hade samlats för att hylla Jesus samt sjunga och be tillsammans. Det finns nog ingenting som fascinerar mig så mycket som religionen och dess inverkan på människorna. Livet är visserligen inte alltid så enkelt och världen är rätt grym. Därför kan jag förstå att det kan kännas som en tröst och ett stöd, både att tro på en gud och att tillhöra en gemenskap som tillber densamma. Likväl kan jag inte låta bli att tycka att det hela bara är ett sätt att sticka huvudet i sanden.
Dessutom om det nu verkligen skulle finnas en Gud, så måste han vara totalt urless på alla misstolknigar och stridigheter samt allt maktmissbruk som försiggår i hans namn. Jämfört med det måste han till och med se ateismen som en mindre förolämpning.
Låt oss säga att Gud är det samma som godhet. Alla människor nöjde sig sedan med att ha denna godhet inom sig, samtidigt som man eftersträvade att vara så goda som möjligt mot sina nästa. Då skulle allt bli så mycket enklare. Ja men, säger då de aktivt troende, det är ju precis så det är. Oj, oj, oj vad vi är goda! Bara alla gör precis som vi säger, följer det vi anser är rätt och lever efter våra regler, då är vi hur goda som helst. Att reglerna sedan kommer från "lagböcker" som är tusentals år gamla och aldrig reviderats det bryr de sig inte ett dugg om. Dessa lagar är dessutom gjorda för ett patriarkat (givetvis, genus-debatten var inte så framskriden för 2000 år sedan), de är också homofoba och på andra sätt förtryckande. Eller rättare sagt , de som utsett sig själva eller de som blivit utsedda av andra till att tolka och vidareförmedla dessa skrifter är tyvärr ofta de stora förtryckarna och maktmissbrukarna. Dessutom frodas fundamentalismen ofta inom de olika religionerna och där har vi verkligen ett hot mot hela våran existens, ett hot som vi alla måste stå upp mot och våga bekämpa.
Nu låter jag väldigt ateistisk och religionshatande, men det är jag egentligen inte. Jag har flera goda vänner som är religiösa och som jag tycker väldigt mycket om och som jag älskar att diskutera med. Jag känner också en del helt underbara präster som inte alls faller under epitetet maktmissbrukare. Men likväl så har jag svårt att begripa mig på denna totala hängivenhet för dessa religiösa dogmer och viljan att helt frivilligt underkasta sig en massa korkade regler.
Nej, njut av livet, inte kan det vara syndigt att dansa och sjunga. Njut av ett gott glas vin, det gjorde ju förövrigt även jesus. Han till och med förvandlade vatten till vin bl.a. vid bröllopet i Kaanan. Känn heller ingen skam över njutningar så länge de inte går ut över någon annan. Var god mot människorna runt ikring dig och förtryck inte någon, utan behandla alla lika och med respekt. Finns det ett himmelrike och vi måste kvala in till detta så tror jag att dessa levnadsregler smäller högre än den galenskap och skrämselpropaganda som går under epitetet religion.
"Pimp"
Efter att ha känt mig trött och lite så där lagom sentimental och gråtmild (har med de kvinnliga hormonerna att göra) ett tag, så känner jag nu åter energin och glädjen börja spritta runt i kroppen på mig. Tänkte utnyttja detta till att fortsätta min operation "pimp-the kitchen". Ni som har följt mina öden och äventyr på FB vet ju redan en del om detta, men tänkte ändå ge en liten resumé här och nu.
Det är så här, att när man blivit singel efter en så lång tid som 28 år så vill man förnya och fräscha upp allting! Ut med det gamla och in med det nya liksom. Så en ledig fredagsmorgon fick jag för mig att hela köket skulle bli vitt, rent och oskuldsfullt precis som jag själv.
Över köksbordet hänger det en stor antik och tillika svart tak-krona. Vi börjar med den, tänkte jag, och eftersom det är en massa krusiduller på lampan måste det enklaste vara att sprejmåla. Det där är liksom ett av mina återkommande dilemman i livet, allt jag gör ska gå fort. Därför skippade jag ganska omgående planerna på att ta ner tak-kronan för att hänga den på ett lämpligare ställe för målning. Men köksbordet täcktes med tidningar och stolarna hängde jag några gamla handdukar över. Så till verket. Snart var lampan vit snygg och fräsch och jag kände mig mer än nöjd! Dock blev jag inte lika nöjd då jag upptäckte att även golvet blivit vitt.
Men skam den som ger sig. Det var bara att plocka fram skurmoppen och börja skura. Mitt humör var fortfarande på topp när jag barfota klafsade runt och svabbade köksgolv. Tankarna flög i väg åt annat håll (man tänker väldigt bra när man städar) och blicken sökte sig ut genom fönstret. Molnen hade skingrats och solen tittade fram. Ett väder som gjort för att motionera bort en del av mitt "njutningsfett". Golvet såg nu helt okej ut, så jag hoppade i mina gympadojor och gav mig ut på en motionsrunda med ett leende på läpparna.
Ett leende som dock slocknade en smula när jag åter hemma skulle ta av mig skorna. Det gick inte! Jag listade ju ganska snart ut att jag måste fått en hel del färg under fötterna då jag skurade golvet, och nu hade denna färg torkat ihop med dojorna. Jag slet som ett djur och förbannade mig själv. Men det hjälpte inte. Tillslut fick jag hämta den stora köks saxen och klippa av mig skorna. Helt utmattad stöp jag så i säng för att sova min skönhetssömn.
Men så vidare skön var jag inte då jag vaknade lördag morgon. Åtminstone inte mina fötter! Ett tjockt gråvitt målarfärgslager med små bitar av gy-skor täckte mina fotsulor. Och jag som skulle på fest. Tänk om jag skulle lyckas ragga upp någon, och följa med hem. Öh, jag behåller strumporna på, hur romantiskt som helst. Visserligen kan det vara rätt så sexigt med ett par högklackade skor på även in i sängkammaren så att säga, men inte hela natten. Så det fick bli fotbad i en timma, jag filade och jag skrapade så att naglarna rök. Men färgen satt envist kvar. Jag tittade mig desperat runt ikring för att komma på något. Olja! Att olja in fötterna och sedan trä plastpåsar över kanske kunde vara något. Nu var tyvärr all olja slut, så det fick bli smör i stället. Under ett par timmars tid vandrade jag så runt i huset med smör och plastpåsar på fötterna. Samtidigt som jag hade förfest med mig själv, drack lite vin och försökte komma i stämning genom att lyssna på Tina Turner. Jag kände mig verkligen simply som the best (eller beast).
Tillslut lyckades jag pilla, dra och skrapa bort nästan all färg från fötterna, samt klämma in dem i ett par höga klackar för att bege mig ut i natten.
Och lampan, den blev för jävla snygg!
Nu ska jag alltså "pimpa" vidare. Så ha det så bra gott folk och kram till er alla från
KulturElla.
Att älska
Vad är meningen med livet? Finns det någon människa som aldrig har ställt sig den frågan? Nej, jag tror inte det. Men däremot tror jag att jag funnit svaret! Meningen med livet är att älska. Att vi ska lära oss att älska. Om alla människor kunde älska, på riktigt, då skulle det inte heller finnas några världsproblem. I vår strävan efter att nå denna kunskap är det viktigaste av allt, att till en början lära sig att älska sig själv. Älskar du inte dig själv är det i princip omöjligt att ge äkta kärlek till någon annan.
Nu är det ingen ytlig eller narcissistisk kärlek jag talar om, där man hela tiden eftersträvar en ibland på gränsen till sjuklig bekräftelse. Nej, jag menar den kärleken man känner när man är fullkomligt nöjd med sig själv, både till kropp och själ. Det här är inte enkelt, och det tar tid att lära sig.
Har man som litet barn vuxit upp med mycket kärlek runt ikring sig så är det mycket enklare att själv bli en älskande människa. Men ibland räcker inte det. Det kan hända saker i livet som gör att du totalt tappar tron både på kärleken och på dig själv.
Själv håller jag på att lära mig. Jag fick mycket kärlek som barn, jag har fått mycket kärlek från min tidigare livskamrat och jag får enormt mycket kärlek från våra barn. Detta sammantaget gör det lite enklare att älska mig själv. Men jag har också på livets stig upplevt falskhet och svek, vilket givetvis fått mig att ifrågasätta om jag verkligen duger. Då gäller det att inse, att den som sviker, inte själv lärt sig att älska, varken sig själv eller någon annan.
En människa som älskar kan inte begå några brott, inte heller bete sig illa eller kränkande mot andra, eftersom en älskande människa också förstår sig på de som ännu inte lärt sig att älska. Får du kärlek och mår bra är det ingen konst att dela med dig av den kärleken till andra. Och det mest fantastiska är att när du börjar dela med dig så kommer du också att få tusenfalt tillbaka.
Tusen älsklings kramar till er alla från
KulturElla
Efter dessa allvarliga funderingar måste jag få vara lite rolig också eftersom jag älskar att vara det.
Min yngsta älsklingsunge stod en dag framför spegeln med en sur min och plötsligt drämmer han borsten i väggen och skriker - faen, jag har fått pappas hjärna och mammas kropp, jag kan lika gärna gå och hänga mig!
Gud vad jag älskar honom!
Störta monarkin
Efter alla fantastiska översvallande vackra ord och kommentarer över mina blogginlägg har jag fått total skrivkramp. Nu måste jag ju leva upp till allas förväntningar och det skapar onekligen ett ansenligt mått av prestationsångest. Att lägga sig på rygg och försöka fundera ut något riktigt inteligent och roligt har de två senaste dagarna bara resulterat i att jag somnat. I tisdags tog det så totalt musten ur mig att jag somnade klockan fem på eftermiddagen och sov tills väckarklockan ringde kart över sex på morgonen. Så nu skiter jag i det, och tänker låta tankarna flöda fritt en stund.
Sommarens stora begivelse tycks vara det stundande bröllopet mellan kronprinsessan Viktoria och Daniel. Det är nu tydligen klart att SVT kommer att sända 42 timmar non-stop från brölloppet. Har bestämt mig för att från och med nu aldrig mera betala några licenspengar till public-service. Aftonbladet har låtit trycka upp en T-shirt med texten "Störta monarkin", en sån ska jag beställa och sedan gå fram och tillbaka på torget med den på mig under hela Tv-sändningen. Men varför är jag då så himla ilsken, och vem tackar mig för det, eller ens bryr sig? Kan inte gamla faster Ulla och moster Stina få sitta där och vifta med sina svenska flaggor framför Tv- apparaterna och fälla en liten tår när Daniel (av folket) kysser Viktoria (av kunglig ätt) så himla fint och mänskligt! Jo, det klart dom får, om dom nu inte har några egna liv, utan får sin tillfredställelse genom detta. Men samtidigt så tycker jag att alla vi andra, tänkande varelser måste öppna ögonen och fråga oss själva, vad är det för samhälle vi vill ha? Vill vi ha kungliga förebilder, med påklistrade leenden, Dior-dräkter, Vuitton-väskor ( tror det heter så, fula är dom i varje fall och dyra) och framförallt med åsikter och manér som är så totalt förlegade och skenheliga. Det måste väl finnas så enormt mycket bättre saker att spendera statsfinanserna på! Vill vi ha ett kungahus, så var så goda. Men vill vi inte det, SÅ SÄG DET DÅ FÖR FAEN! Vi svenskar är så otroligt rädda för att föra fram våra åsikter. Nu menar jag inte att vi behöver bli så våldsamma som fransmännen och halshugga hela kungahuset. Men den enda negativa åsikt jag har hört (förutom aftonbladets T-shirt då) är ondgörelsen över att Viktoria vill föras fram till altaret av sin far, för att sedan överlämnas till Daniel. Detta anses ålderdomligt och kvinnokränkande, men hallå, är inte hela kungahuset ålderdomligt och kränkande både mot män och kvinnor!? Det som skrämmer mig i ett samhälle är inte bråkstakarna utan de som bara stryker medhårs och ja-ar med. Så upp till kamp, TÄNK och AGERA men gör det klokt och fredligt!
Ja, idag blev det mest ilskna tankar och åsikter. Framöver kommer ni att få ta del av en hel del av mina funderingar över diverse samhälleligla och mänskliga fenomen. Men givetvis blir det även en hel del kåserande över mina egna öden och äventyr. Som nybliven singel har jag almanackan fullbokad av fester den närmaste tiden och de kan säkert ge en hel del stoff till mitt skrivande. Dessutom hade jag tänkt prova på Ebba Witt Brattströms raggningstips och testa biblioteksraggning. Fortsättning följer!
Kram till er alla från KulturElla!
Njutningar
Hej alla!
I går gjorde jag min Bloggdebut och det gav blodad tand! Missuppfattade dock det här med titel. Jag kommer i fortsättningen att skriva som Kultur-Ella, fast gårdagens inlägg har titeln sanningar och lögner.
Kastade mig som sagt var handlöst ut i skrivandets värld och lät fantasi och funderingar flöda fritt. I dag tänkte jag berätta lite om mig själv. Eftersom jag ser mig själv som en njutnigsmänniska av stora mått kommer det även att handla om vad njutning egentligen är. Samt njutnigens betydelse för hur vi blir och är som människor.
Jag är en 49 årig (snart 50), nyseparerad (ca.3mån sedan, efter 28 år som sambo), trebarnsmamma. De tre "barnen" börjar visserligen bli stora, 27, 21 och 17 år gamla, söner allihop som fortfarande bor hemma. Mestadels njuter vi faktiskt fortfarande av att vara och bo tillsammans.
Den nyligen påkomna statusen som singel har uppkommit efter sju svåra år och tre nödår. Det 28-åriga kriget har kommit till sitt slut och det råder numera vapenstillestånd, för övrigt det enda stånd som jag för tillfället åtnjuter.
Som singelkvinna känns det extra viktigt att vara snygg och smal, men hur lätt är det att bi av med kilon när man älskar att njuta av mat. Har ganska ingående försökt studera smala människor och deras ätbeteende. De har ofta ett plågat ansiktsuttryck när de beskådar maten som de sitter och flyttar runt på tallriken. De äter aldrig upp hela portionen och verkar lättade när måltiden är över. Jag har verkligen försökt att bli sådan. Suttit där och intalat mig själv att mat bara är ett nödvändigt ont som vi tyvärr måste ha i oss ( lite) av för att kunna leva. Men hur jävla kul är det på en skala? Det brukar hålla i max två dagar sedan njuter jag i fulla drag igen. För övrigt hyser jag noll förtroende för smala kockar, det är liksom något som inte stämmer där!
Vad njuter jag mer av? Mycket! Jag börjar dagen med att njuta av att jag är hyfsat morgonpigg. Sedan njuter jag av kattens mjuka spinnande kropp intill min i sängen, morgonduschen, kaffet, sönernas lugna sovande andetag, promenaden till jobbet, underbara kollegor, älskade underbara elever, skratt och intressanta diskussioner på personalrummet. Vissa dagar är jag så uppe i varv av alla njutningar att jag fortsätter av bara farten att njuta av att brevlådan svämmar över av brev från inkasso och kronofogde- problem är till för att lösas och jag intalar mig själv att jag har styrkan. Jag njuter av att köket är belamrat med disk och golven täckta av skor och kläder. Jag äger i alla fall ett kylskåp det är det inte alla som gör! Inte i afrikas jungler i alla fall.
Kontentan av mina analyser så här långt är väl i princip den samma som gårdagens slutsats om sanningar och lögner. Livet och njutningen i livet blir vad man gör det till. Jag trillar givetvis ner i mina djupa mörka gropar emellanåt. Men kravlar oftast ganska snabbt upp till kanten igen. Hos mig går skrattet och gråten hand i hand och jag håller på att lära mig att njuta av båda.
Jag tänker fortsätta njuta av mat och önskar mig i stället en fettsugning i 50 års present. Kunde jag sedan få en cabbe också att glida runt i, inte för att jag bryr mig så mycket om bilar egentligen, men det är så snyggt när håret blåser så där som det även gör på melodifestivalsdeltagarna. Visserligen funkar det även när man står böjd över dammsugaren men det känns liksom lite glamorösare med en cabbe.
Skynda er att njuta alla glada och kram från mig!
I går gjorde jag min Bloggdebut och det gav blodad tand! Missuppfattade dock det här med titel. Jag kommer i fortsättningen att skriva som Kultur-Ella, fast gårdagens inlägg har titeln sanningar och lögner.
Kastade mig som sagt var handlöst ut i skrivandets värld och lät fantasi och funderingar flöda fritt. I dag tänkte jag berätta lite om mig själv. Eftersom jag ser mig själv som en njutnigsmänniska av stora mått kommer det även att handla om vad njutning egentligen är. Samt njutnigens betydelse för hur vi blir och är som människor.
Jag är en 49 årig (snart 50), nyseparerad (ca.3mån sedan, efter 28 år som sambo), trebarnsmamma. De tre "barnen" börjar visserligen bli stora, 27, 21 och 17 år gamla, söner allihop som fortfarande bor hemma. Mestadels njuter vi faktiskt fortfarande av att vara och bo tillsammans.
Den nyligen påkomna statusen som singel har uppkommit efter sju svåra år och tre nödår. Det 28-åriga kriget har kommit till sitt slut och det råder numera vapenstillestånd, för övrigt det enda stånd som jag för tillfället åtnjuter.
Som singelkvinna känns det extra viktigt att vara snygg och smal, men hur lätt är det att bi av med kilon när man älskar att njuta av mat. Har ganska ingående försökt studera smala människor och deras ätbeteende. De har ofta ett plågat ansiktsuttryck när de beskådar maten som de sitter och flyttar runt på tallriken. De äter aldrig upp hela portionen och verkar lättade när måltiden är över. Jag har verkligen försökt att bli sådan. Suttit där och intalat mig själv att mat bara är ett nödvändigt ont som vi tyvärr måste ha i oss ( lite) av för att kunna leva. Men hur jävla kul är det på en skala? Det brukar hålla i max två dagar sedan njuter jag i fulla drag igen. För övrigt hyser jag noll förtroende för smala kockar, det är liksom något som inte stämmer där!
Vad njuter jag mer av? Mycket! Jag börjar dagen med att njuta av att jag är hyfsat morgonpigg. Sedan njuter jag av kattens mjuka spinnande kropp intill min i sängen, morgonduschen, kaffet, sönernas lugna sovande andetag, promenaden till jobbet, underbara kollegor, älskade underbara elever, skratt och intressanta diskussioner på personalrummet. Vissa dagar är jag så uppe i varv av alla njutningar att jag fortsätter av bara farten att njuta av att brevlådan svämmar över av brev från inkasso och kronofogde- problem är till för att lösas och jag intalar mig själv att jag har styrkan. Jag njuter av att köket är belamrat med disk och golven täckta av skor och kläder. Jag äger i alla fall ett kylskåp det är det inte alla som gör! Inte i afrikas jungler i alla fall.
Kontentan av mina analyser så här långt är väl i princip den samma som gårdagens slutsats om sanningar och lögner. Livet och njutningen i livet blir vad man gör det till. Jag trillar givetvis ner i mina djupa mörka gropar emellanåt. Men kravlar oftast ganska snabbt upp till kanten igen. Hos mig går skrattet och gråten hand i hand och jag håller på att lära mig att njuta av båda.
Jag tänker fortsätta njuta av mat och önskar mig i stället en fettsugning i 50 års present. Kunde jag sedan få en cabbe också att glida runt i, inte för att jag bryr mig så mycket om bilar egentligen, men det är så snyggt när håret blåser så där som det även gör på melodifestivalsdeltagarna. Visserligen funkar det även när man står böjd över dammsugaren men det känns liksom lite glamorösare med en cabbe.
Skynda er att njuta alla glada och kram från mig!
KulturElla
Sanningar och lögner
Tänk om det egentligen inte finns några sanningar eller lögner. Allt beror helt enkelt bara på hur vi uppfattar eller ser på det som händer runtikring oss. Ta t.ex sagan om rödluvan och vargen, fast nu väljer vi att lyssna till vargen i stället.
-Vad var det egentligen som hände där i stugan i skogen?
-Jo, jag hade irrat runt i skogen i flera dagar utan mat, alla gårdar är ju numera omgärdade med elstängsel så några får eller annan boskap är det ju omöjligt att komma åt. Dessutom bedriver människorna en fullkomlig hetsjakt på oss stackars vargar.
Jag var fruktansvärt hungrig när jag fick syn på ett litet hus. Innuti huset bodde en gumma som var så otroligt gammal och sjuk, senil, döv, halvblind och värkbruten att hon inget hellre ville än att få lite aktiv dödshjälp. Jag kände mig som den barmhärtige samariten när jag kunde gå den gamla damens önskningar till mötes. Eftersom jag dessutom värnar om miljön valde jag sedan att äta upp henne. Så kallad självkompostering. Då mättnaden började sprida sig i kroppen kände jag även hur tröttheten kom över mig och jag bestämde mig för att sova en stund.Precis när jag skulle till att somna så knackade det på dörren. In kommer en liten snorig huligan i röd luvtröja.
-Vem är du, frågar jag.
-Vem är du själv gubbjävel, vilka fruktansvärt stora och fula öron du har!
Enda sedan jag var liten har jag haft komplex för mina stora öron. Och eftersom min ensamstående och långtidssjukskrivna morsa blev av med sjukpenningen från försäkringskassan har vi inte haft råd med någon plastikoperation. Därför tog jag fruktansvärt illa vid mig av den kommentaren.
- Och ögonen, varför har du såna enormt stora och fula ögon din jävla glasögonorm.
Alltså nu blev jag faktiskt väldigt ledsen, det här började ju likna ren mobbing.
- Jag förmodar att du aldrig har sett en tandställning, men en sådan skulle du behöva till din stora fula trut!
Nej nu fasen, det var droppen som fick bägaren att rinna över. Eftersom jag är diagnostiserad till en massa olika bokstavskombinationer under det autistiska paraplyet kan jag ha lite svårt med självbehärskningen så jag kastade mig över den rödluvade mobbande huliganen och svalde henne i en enda tugga.
-Vad var det egentligen som hände där i stugan i skogen?
-Jo, jag hade irrat runt i skogen i flera dagar utan mat, alla gårdar är ju numera omgärdade med elstängsel så några får eller annan boskap är det ju omöjligt att komma åt. Dessutom bedriver människorna en fullkomlig hetsjakt på oss stackars vargar.
Jag var fruktansvärt hungrig när jag fick syn på ett litet hus. Innuti huset bodde en gumma som var så otroligt gammal och sjuk, senil, döv, halvblind och värkbruten att hon inget hellre ville än att få lite aktiv dödshjälp. Jag kände mig som den barmhärtige samariten när jag kunde gå den gamla damens önskningar till mötes. Eftersom jag dessutom värnar om miljön valde jag sedan att äta upp henne. Så kallad självkompostering. Då mättnaden började sprida sig i kroppen kände jag även hur tröttheten kom över mig och jag bestämde mig för att sova en stund.Precis när jag skulle till att somna så knackade det på dörren. In kommer en liten snorig huligan i röd luvtröja.
-Vem är du, frågar jag.
-Vem är du själv gubbjävel, vilka fruktansvärt stora och fula öron du har!
Enda sedan jag var liten har jag haft komplex för mina stora öron. Och eftersom min ensamstående och långtidssjukskrivna morsa blev av med sjukpenningen från försäkringskassan har vi inte haft råd med någon plastikoperation. Därför tog jag fruktansvärt illa vid mig av den kommentaren.
- Och ögonen, varför har du såna enormt stora och fula ögon din jävla glasögonorm.
Alltså nu blev jag faktiskt väldigt ledsen, det här började ju likna ren mobbing.
- Jag förmodar att du aldrig har sett en tandställning, men en sådan skulle du behöva till din stora fula trut!
Nej nu fasen, det var droppen som fick bägaren att rinna över. Eftersom jag är diagnostiserad till en massa olika bokstavskombinationer under det autistiska paraplyet kan jag ha lite svårt med självbehärskningen så jag kastade mig över den rödluvade mobbande huliganen och svalde henne i en enda tugga.
Därmed anser jag att jag gjort världen, staten och kommunen en stor tjänst och samhällsekonomisk besparing. En mobbare och huligan mindre att lägga ner tid pengar och utredningar på.
KulturElla
